En torsdag till utöver denna ska jag ge dagböckerna, sen fÄr jag lov att vara fÀrdig. Det finns sÄ mycket annat arkivmaterial att gÄ igenom. HÀr kommer mina smÄ noteringar frÄn denna arkivtorsdag med Anders Backmans dagböcker.
- Till frĂ„gan jag stĂ€llde i förra inlĂ€gget om det skulle komma att gĂ„ bĂ€ttre för pensionatet sĂ„ Ă€r svaret Ă€n sĂ„ lĂ€nge: Nej. I ekonomiskt hĂ€nseende fortsatte det att gĂ„ dĂ„ligt och det var ett stĂ€ndigt knot om lĂ„nevĂ€xlar som skulle omsĂ€ttas. För att lösa ett akut problem sĂ„lde Backman en ”torplĂ€genhet” han Ă€gde i andra Ă€nden av byn till min farfarsfar Hans Eriksson Ă„r 1905. Priset var 600kr. Backman kallade stĂ€llet för ”Lenatorpet” och det var det som blev min hemgĂ„rd Hans-Ers. 1909 sĂ„lde han ytterligare en bit mark som han hade kvar bredvid ”Lenatorpet” till min farfar Erik, Ă€ven den försĂ€ljningen skedde av penganöd.
- Jag stöter pÄ namnet Dr Wallström med jÀmna mellanrum. Han dök upp som gÀst pÄ pensionatet 1899 och blev ganska snabbt en god vÀn till Anders Backman. NÀr jag kollade upp personen insÄg jag att det var Suno Gallus Wallström det handlade om. Det var onekligen en speciell person och jag kommer att göra en större artikel om honom utifrÄn de efterforskningar jag gjort. Kommer inom kort.
- Jag stöter pĂ„ mina förfĂ€der i smĂ„ noteringar hĂ€r och dĂ€r. Till exempel var det min farfarsfar Hans Eriksson som la plĂ„ttaket pĂ„ pensionatets glasveranda. Han var ju smed, men jag antar att han Ă€ven gjorde andra metallarbeten. Han gjorde Ă€ven den lilla ”bassĂ€ng”, i det gamla kapellet, dĂ€r vuxendopen skedde. Min farfar Erik dyker upp i en anteckning frĂ„n maj 1904 och benĂ€mns som en ”yngling” som hjĂ€lper till med att hugga och samla ihop ved i PersĂ„sens kronopark. Det beskrivs som ”trefligt och hurtigt” Farfar var 18 Ă„r vid tillfĂ€llet och sĂ„g ut som pĂ„ fotot ovan.
- Kontakterna mellan Myssjösidan och Kövrasidan av viken var flitig. Sommartid rodde man över och besökte varandra, vintertid Äkte man skidor, skridskor, spark eller hÀst och slÀde.
- Södersidan av Kövra (dĂ€r jag Ă€r uppvĂ€xt) betraktades som lite mer ”offside” – hĂ€ndelsernas centrum var frĂ„n skolan och runt kapellet i nĂ€rheten av dĂ€r Anders Backman bodde och drev sitt pensionat. Det var dĂ€r nere vid sjön ThomĂ©e la till och pĂ„ vĂ€g till Ă„ngbĂ„tsbryggan som affĂ€ren ”Molanders” lĂ„g. NĂ€r man började fundera pĂ„ ett föreningshus runt 1906 blev det debatt om var det skulle ligga. Backman ordnade fram en liten tomt centralt i byn, men andra ansĂ„g att den inte var lĂ€mplig för Ă€ndamĂ„let och rekommenderade istĂ€llet en tomt i slutet av byn pĂ„ grĂ€nsen mot Hovermo. Det blev ju som vi vet det sistnĂ€mnda och Backman skrev i sin dagbok: ”de ha nu i alla fall beslutat bygga borta i skogen mellan Köfra och Hofvermo, det jag anser vara deras olycka, men jag har gjort hvad jag kunnat.”
- Jag nĂ€mnde i ett av mina första inlĂ€gg om dagböckerna att det var NorĂ©nvibbar över det jag lĂ€ste. Jag reflekterade dĂ„ mest över sĂ€ttet att skriva dagbok pĂ„. Nu har jag en annan liknelse och det Ă€r Strindbergs ”Dödsdansen”, det Ă€r bara att gissa vad det kan handla om.
Den översta bilden:
PÄ vÀg ner mot sjön frÄn kapellet. à ret Àr 1912. Mejeriet och ÄngbÄtsbryggan i bakgrunden. Det Àr alltid lika förundrande att titta pÄ den hÀr bilden och se vilken livligt trafikerad vÀg det var pÄ den tiden. Idag Àr det hÀr vÀgen ner till min sommarstuga och trafiken Àr allt annat Àn livlig. Foto: Nils Thomasson BildkÀlla: Stiftelsen Jamtlis samlingar.
UpptÀck mer frÄn Surjamt.
Prenumerera för att fÄ de senaste inlÀggen skickade till din e-post.