Arkivonsdag – Turistens klagan

Äntligen höst och dags för mina arkivdagar igen! Den här onsdagen har jag fördjupat mig i brev som skickats till Anders Backman. Jag hade tidigare sett att det fanns en mängd brev arkiverade från Suno Gallus Wallström och ville nu se om det fanns saker i dem som skvallrade om hans egen syn på sitt ursprung.

Jag ville förstås även se om det fanns annat av intresse i deras brevväxling. Det här är vad jag stött på hittills.

Om släktskapet med lorden M’Clure

För att få en bakgrund till vad historien om Suno Gallus Wallström och den skotske lorden M’Clure handlar om så kan jag tipsa om det jag skrivit om saken här. Det är en otrolig historia som mest av allt liknar en skröna, sprungen ur en mytomans hjärna.

Det första arkiverade brevet är från 1904, vilket är intressant eftersom det var under sommaren det året Suno Gallus äldsta dotter Sunny dök upp i Jämtland för att på plats göra efterforskningar om den skotske lorden M’Clure. Wallström skrev om det så här i ett brev från 29 januari 1904:

”På tal om England, så har den förbaskade Sunny, som vi hoppades för alltid hamnat där [i England min anmärkn.], kommit till Stockholm och är lika omedgörligt galen som alltid.”1

Sunny bodde tidvis i England men var tillfälligtvis hemma i Stockholm på besök. Hon ville sammanföra Suno Gallus med en engelsk minister som även han befann sig i Stockholm. Man får förmoda att det var släktskapet med lorden Herries M’Clure som Sunny ville att de skulle avhandla. Wallström var inte intresserad: ”vill han träffa mig får han resa till Örebro” skriver han i brevet och drar sedan på med en invecklad historia. Den handlade om att den brittiska regeringen inte gillade giftermålet mellan den enda kvarvarande av ätten Herries M’Clure (en kvinna och som kvinna hade hon ingen rätt till namnet) och hertigen av Norfolk. Den brittiska regeringen skulle då, enligt Wallström, velat använda honom som en bricka i spelet. Undertonen verkar vara att Wallström var den som hade rätt till titeln och på så sätt skulle få bukt med den oönskade hertigen av Norfolk.

”Det där bekommer ej mig ett grand, utan en stuga i fjällen intresserar mig långt mera.” avslutar han till Backman. Kanske var historien om den eventuella kopplingen till Skottland ett avslutat kapitel för Wallström, eller så blev han stressad när det drog mot skarpt läge.

Turisten Wallström

Arådalens turiststation. Foto: Nils Thomasson Stiftelsen Jamtlis samlingar.

Under många år återkom Wallström som ”luftgäst” till Kövra och Jämtland. I ett brev från augusti 1912 skriver han dock dramatiskt att han sett Jämtland för sista gången, han ska aldrig mer återvända! Anledningen var hur han blivit behandlad under sin vandring i Arådalen och Bydalen. Folket som serverade turisterna mat i stugorna längs vägen hade mage att förvänta sig dricks! De sade sig inte ha lön utan levde av dricksen och det upplägget ogillades av Wallström:

”All poesi är fullständigt försvunnen från fjällvärldens folk, själva naturen /…/ tycktes stå och vänta på drickspengar” 2

Och vidare:

”Jag borde egentligen vara tacksam för att jag nu är fullt befriad från all trånad efter fjellarna [fjällen – min anmärkn.], då separatorer beröfvat mjölken all lockelse – jag får den nu fullt ut lika god i Örebro – och folket med mycket stela, förnäma miner synes säga: ’Langa hit med pengar eljes kan ni stanna hemma’ /…/”3

Det är idel klagan i de många brev som behandlar just den här Jämtlandsresan. Vägarna mellan fäbodarna är avskyvärda gyttjevägar som gör att fötterna värker. Skulle man inte kunna snygga upp vägarna och dika ur? Se på Tyskland och Bayern, där har bönderna, utan nytta för sig själva, minsann ordnat vägarna för turisterna! Folket använder sig också av ”språkiga ohyggligeter” som exempelvis ”i mörga tila” (de har alltså pratat sin dialekt).4 Ett positivt minne av resan har han dock och det är när han besöker caféet Temperance i Östersund. Där är maten billig och servitrisen trevlig, hon:

”neg vänligt och gladt över 50-öringar i drickspengar och icke stelt betraktade den med förnämt förakt, då det icke var en krona.”5

Det är en modstridig bild man får. Det ska vara ”ursprungligt”, utan moderniteter som separerad mjölk, men fäbodvägen mot fjällen ska vara uppfixad så att turisterna kan gå utan att få gyttja på skorna. Folk ska underdånigt serva turisterna utan att själva tjäna något på det och sist men inte minst: Folk ska inte prata sin språkligt ohyggliga dialekt.

Sommaren 1914 återvände Suno Gallus Wallström, trots all sin tidigare kritik, till Jämtland igen, men då inte till Oviksfjällen utan till den modernare turistorten Åre. Han var mycket nöjd med resan. Han spenderade tiden där med att umgås med andra turister, mest Stockholmare, och att prata franska med sin dotter Inez. Han slapp således både gyttja och ful dialekt.

Fotnoter

  1. Brev från Suno Gallus Wallström till Anders Backman, 29 januari 1904. Ingår i: Anders Backmans, Kövra, Myssjö, arkiv. Riksarkivet i Östersund. ↩︎
  2. Brev från Suno Gallus Wallström till Anders Backman, 14 augusti 1912. Ingår i: Anders Backman, personarkiv, Kövra, Volym 4. Föreningsarkivet i Jämtland. ↩︎
  3. Ibid. ↩︎
  4. Brev från Suno Gallus Wallström till Anders Backman, 23 augusti 1912. Ingår i: Anders Backman, personarkiv, Kövra, Volym 4. Föreningsarkivet i Jämtland. ↩︎
  5. Brev från Suno Gallus Wallström till Anders Backman, 14 augusti 1912. Ingår i: Anders Backman, personarkiv, Kövra, Volym 4. Föreningsarkivet i Jämtland. ↩︎

Upptäck mer från Surjamt.

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *