Jag läste Gustav Bergströms fina bok Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort för ett tag sen. Han är precis som jag född på 70-talet i en liten norrländsk by. Även om han är uppväxt långt mer norrut än Jämtland så det är en hel del igenkänning i hans beskrivningar av bylivet. En sak som slog mig när jag läste var hur ritualiserat kaffe med dopp var förr.
”Da gett duppe nu” var en vanlig uppmaning när man var på kaffekalas när jag var barn. Det betydde att det var varsågod att ta för sig av kakfaten och börja doppa. Doppade man verkligen kakorna i kaffet eller var det bara ett kvarvarande talesätt från förr? Det var nog både och, för visst minns jag att folk doppade. Särskilt till vardags. Och jag har ett starkt minne av att det var så jag själv lärde mig dricka kaffe som ganska liten. En kopp kaffe med ett par sockerbitar, i vilken jag doppade kardemummaskorpor med smör. Ljuvligt gott.
Vad fanns på krusfaten?
På faten fanns bland annat vetebröd, någon mjuk kaka och vid extra festliga tillfällen ”munkan”. Det skulle man helst börja med innan man fick hugga in på småkakorna. Som barn ville jag helst kasta mig över småkakorna direkt och gärna ta flera av de sorter jag gillade bäst, men man fick man lov att försöka hålla sig om man ville verka någorlunda väluppfostrad.
I krusväg var det rullrån, runda dubbla mördegskakor med hallonsylt mellan, Wienerstänger, ökensand, bondkakor, chokladsnitt och säkert en mängd andra sorter som jag har glömt bort.
Min pappa hade en moster, Lisamoster, som var en fenomenal kakbakerska. På hennes dignande kakfat fanns alltid Jitterbuggare, en slags mördegskaka med marängsmet insprängd. Det vattnas i munnen bara jag tänker på de där kakorna.
Som barn minns jag att jag allra mest gillade de fyllda mördegskakorna och wienerstänger, nu kan jag verkligen uppskatta de mer enkla och rena bakverken som munkar och rullrån.
Om kakbakande förr
Längre tillbaka var det en lyx med fina småkakor, de innehöll ju många dyra råvaror, så de bakades bara till storhelger och kalas. Att ha många sorter på faten var ett tecken på att man hade det bättre ställt. De fanns de i bygden som var specialiserade på att baka småkakor och som kallades in för större bak – krusbakstra. En 90-årig kvinna, född år 1874 i Oviken, säger i en intervju från 1964:
”Det var många bondmoror som liksom inte tordes baka småkakor, de var rädd att de inte fick till dem. men det var en och annan som tagit sig för med det och då lejde man henne”
Att gå och baka i gårdarna, vare sig det handlade om tunnbröd eller småkakor, var inget man livnärde sig på utan något som kunde ge lite extraslantar vid sidan om det vanliga knoget på gården. Särskilt välbetalt verkar det inte ha varit. Samma person som citeras ovan säger:
”Min mor gick också och bakade, på den tiden var det aldrig mer än 37 öre och då var arbetsdagen ändå längre. De började klockan sex [på morgonen, min anm.] och höll på till klockan nio [på kvällen, min anm.]”.
Källor:
En guldgruva för att hitta källor som handlar om kulturarv kopplade till mat och dryck är Matkult.se. De är kopplade till Institutet för språk och folkminnen som har ett omfattande material om traditionell matkultur i Sverige, baserat på intervjuer med människor under olika tidsperioder runt om i landet. En klickbar karta gör det enkelt att hitta källmaterial från just det ställe du är intresserad av.
Jag har använt mig av ett intervjumaterial från Oviken som är genomfört med olika personer år 1964.
Upptäck mer från Surjamt.
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.