Kålsängen - Om odling i Jämtland i ett historisk perspektiv

Jag är otroligt road av odling och odlar mer och mer för varje år, både hemma i stan och vid stugan i Kövra. Kövra ligger i en knepig odlingszon, i gränslandet mellan zon 6,7 och 8. Ett ganska bistert och inte särskilt odlingsvänligt klimat med andra ord.

Det underliga är att det växer nåt alldeles otrolig där vid stugan, mycket mer än i stan där jag egentligen ska ha ett bättre odlingsläge. Jag har på något sätt lyckats få till ett så bra mikroklimat vid stugan att jag till och med kan odla tomater och gurka på friland.

Som jag minns det från min barndom i byn var det ganska vanligt att man hade en odling i nån del av sin trädgård, eller kålsäng som det kallades, även om det odlades en massa mer saker än kål där.

Historiskt om odling i Jämtland

I arkiven på Institutet för språk och folkminnen finns ett omfattande material om traditionell matkultur från olika delar av Sverige. Där kan man till exempel hitta upptecknade minnen om maträtter och om vad och hur man odlade.

I en intervju från 1963 med P-E Persson i Oviken (född 1886), som mest handlar om mat man åt förr, nämner han i förbigående:

”Man odlade inte så mycket grönsaker förr, men kålrötter och lök odlade man långt tillbaka.”

Så här beskriver K O Andrén från Norderön, i en uppteckning från 1932, vad man odlade förr i tiden:

”En kålsäng bestod ofta av flera delar, skilda från varandra av breda och ganska djupa gångar. De växter som odlades, voro vanligast lök, morötter, kålrötter, rovor och blommor. Vidare hände det att man hade kyndel, persilja, kål osv. Lök uttalades louk, salottalouk. Istället för kålrot sade man helt enkelt ”rot” och istället för rova rôv”.

Eftersom man inte använde sig av drivbänk så väntade man tills det var blidväder innan man satte sina fröer, vilket ibland kunde bli ganska sent på våren. Att sedan sköta om kålsängen var framförallt kvinnornas uppgift, även om männen kunde hjälpa till med en del tyngre sysslor som att köra dit gödsel.

Både kål och rovor är välkända köksväxter i Sverige som odlades redan under vikingatiden. Kålroten blev vanlig från 1600-talet och framåt och användes lite som vi använder potatis nuförtiden. När sedan potatisen slog igenom med dunder och brak under 1800-talet var kålroten fortfarande ett bra sätt att dryga ut maten.

I ett recept, kallat Knåpvälling, upptecknat 1897 i Haverö (en socken i gränstrakterna mellan södra Jämtland och södra Medelpad) används kålrötter i en gryta tillsammans med potatis och fläsk. Av vetemjöl gjorde man sedan klimp och la i grytan.

Odling i Myssjötrakten

Odling i Jämtland omkring 1900 — Kålsäng på gården Drottningminne i Svedje. Årtal okänt, men någonstans runt sekelskiftet 1900 kanske.
**Fotograf:** Ludvig Bylund. **Källa:** **Stiftelsen Jamtlis fotosamlingar.**

Det finns ett ställe i Persåsen, på andra sidan bäcken, som förr kallades för Kålsängsrya. Det kallas så vitt jag vet fortfarande så. Hur som helst så sägs det i en berättelse i Oviks- och Myssjöbygden (1972), att det där bodde två ogifta systrar nån gång under 1700-talet. Den ena av systrarna, Christina, använde sluttningen för att odla grönsaker. Hon var tydligen bland de första som odlade grönsaker i trakten och det ansågs vara rätt underligt. På grund av det konstiga tilltaget fick hon smeknamnet ”Christina Fån” bland folket på bygden.

Den här bilden rimmar ganska illa med det faktum att kål och rovor varit vanliga i Sverige sedan medeltiden. Kålroten var viktig ända fram till att potatisen blev vanlig under 1800-talets början. Då konkurrerade den i mångt och mycket ut rovor och kålrötter. I uppteckningen från Norderön år 1932 kan man läsa:

”Nu för tiden sås rovor på slätt land och odlas i ganska stor myckenhet. En tid innan de kommo i ropet hade man nästan upphört att odla dem.”

Så, vad ska man säga om denna ”Christina Fån”? Hon hette förövrigt Ruuth i efternamn och bodde på militärbostället i Persåsen. Att de i bygden skulle tycka att kålrötter och rovor var underliga att odla, det har jag svårt att tro. Antagligen var det så att hon odlade grönsaker som var ovanliga för trakten och däri låg det konstiga. Kanske hade hon kontakter på andra håll i Sverige och kom över fröer? Jag har försökt att hitta igen henne i kyrkböckerna, men tyvärr fattas en hel radda böcker under 1700-talet i Myssjö. I de böcker som finns kvar från den perioden och en bit in på 1800-talet återfinns hon inte. Det skulle i vilket fall vara spännande att veta vad det var hon odlade i sin kålsäng.

Angående bilden: Gården Drottningminne ligger bara några hundra meter rakt nedanför Kålsängsrya.