Gamla bygdeskrifter är ofta en bra källa till att kunna skapa kött på benen i släktforskningen. I min hemtrakt finns “Oviks- och Myssjöbygden” som har kommit ut varje år sedan 1957. Den ges ut av hembygdsföreningen och innehåller, förutom en årsrapport om vad som hänt i bygden, en hel del historiskt material och även mer kåserande texter kring personer som verkat i bygden.
Det är just de där lite mer kåserande texterna jag gillar bäst. Oftast är det någon person som tecknar ned sina minnen av någon framstående person, men det kan lika väl handla om något byoriginal. När jag bläddrade igenom några årgångar från 1970-talet för ett tag sedan så stötte jag på en text om en släkting i mitt träd. Den handlade om en bror till min farfars farfar, vid namn Carl Hansson-Glansberg, men framförallt om hans son. I texten går han under benämningen “Glansbergs-Karl” och sonen “Dom-Hans”, så man får förmoda att det var så de kallades.
Det är nog meningen att det ska betraktas som en rolig text om en underlig figur på bygden, men utifrån nutida mått är texten ganska grov. Rätt elak till och med eftersom den driver med en person som uppenbart har någon form av psykiatrisk diagnos, men det är naturligtvis ett tecken på hur man betraktade saker och ting på den tiden.
“Dom-Hans” är Karl Glansbergs yngste son och beskrivs som en figur som spred skräck i byarna Persåsen och Tosåsen. Prefixet “dom” före Hans, betyder att han var döv, så “döv-Hans” med andra ord.
Om Hans skrivs följande:
Han var idiot från födseln, dövstum och mycket vild och oregerlig redan i barndomen. En gång sprang han med kniv i handen, föll omkull och stack ut ett öga, så han fick vara enögd resten av sitt liv.
Hans växte till en stor och grov man och var, tillsammans med sin pappa Karl, flitigt anlitad som “dagaman” och då framförallt som vedhuggare. Det beskrivs hur han får ligga i ett skjul på gården i ur och skur, även under den kalla vintertiden, men han hade “järnhälsa” och tog enligt texten inte skada av den tuffa behandlingen.
När det var dåligt väder så blev Hans extra utåtagerande:
Under stormiga vinternätter visste grannarna som bodde de små torpen nedanför bergskedjan att Dom-Hans var i livlig verksamhet. Då kunde han t ex klättra upp efter släta väggarna på uthusen och om dessa var olåsta, riva upp bräderna i yttertaket och leta sig något, helst gamla hattar och liar. Hattarna samlade hand ihop och gick till vedboden med och där hackade han sönder dem i små, små bitar.
Men förutom de här utbrotten så beskrivs han som en “from och duglig arbetare”. Eftersom han aldrig klagade och varken hade pengar eller förstod pengars värde så beskrivs han som “ett i alla tider önskat arbetarideal”. Det gjorde att han ganska ofta blev lurad och det låg tydligen också humor i att lura honom. En torpare, som sade sig ha hyrt Hans för arbete, spände för honom tillsammans med en kraftlös gammal häst framför plogen och lät dem plöja åkern tillsammans under dagen. Man får anta att det var Hans som gjorde det största dragjobbet. Till saken hörde också att Hans alltid jobbade utan avbrott tills någon kom och sa till honom att arbetet var slut. Han gick och drog den där plogen till mörkrets inbrott, då torparen kom och sa att det var nog. “Ett lyckat skämt”, enligt torparen.
När Hans var 25 år gammal så emigrerar han tillsammans med sin far och syskon till Amerika, “Dom-Hans var då för första gången i sitt liv iförd riktiga kläder”, står det att läsa i boken.
Väl i Amerika så dog både Hans och hans bror tragiskt nog ganska omgående, men en syster levde vidare och gifte sig så småningom. Hon fick två barn som i sin tur fick barn, så det finns ett gäng ättlingar till “Glansbergs-Karl” än idag i Amerika. Jag har i alla fall matchat med ett stort antal via DNA.
Så till slutklämmen i texten, som väl på nåt sätt får symbolisera hur man såg på människor med psykisk funktionsnedsättning så sent som på 1970-talet:
Än idag kan man hitta en gammal stubbe på Tosåsberget, efter ett träd som blev nedskavt med en lie utav Dom-Hans, detta underliga mellanting mellan djur och människa.
Källa:
Oviks- och Myssjöbygden, 1977, sid 44-46.