När jag pluggade i min ungdom jobbade jag extra i hemtjänsten i stan på loven. Där gick jag ibland till en farbror som de flesta i personalstyrkan gruvade sig för att gå till, han var nämligen erkänt sur och vresig. Jag kom bra överens med den där gubben. Varför? Han var från Svedje och blev nöjd och glad när jag var från grannbyn Kövra och kunde Jamska.
Den här farbrorn blev extra glad när jag sa att jag var från Hans Ers i Kövra, för han visste mycket väl vem min farfar var. Osäkert om han var lite glömsk och dillade, eller om han verkligen kom ihåg honom. Min farfar dog ju nästan 30 år innan jag föddes så jag kunde inte syna honom.
Han påstod att det fanns en sägning om min farfar att: “Om int en Erik kan gära ne så kan ingen” som väl innebar att han var en duktig smed och hantverkare, men han sa också att: “han va klein å ta betalt”. Och så kan det säkert ha varit. Det var ju många bönder som ville ha sina jordbruksmaskiner lagade och de flesta kände han förstås. Det är inte alltid lätt att ta betalt av folk man känner.
Det är det som gör att namnen i trädet blir personer av kött och blod.
Det jag vill säga med det här är att när någon person dött så långt innan man själv föddes, så är det fint att få höra några ord om dem av någon som faktiskt kände dem. När man bygger ett släktträd så är sånt guld värt. Det är det som gör att namnen i trädet blir personer av kött och blod. Så man måste komma ihåg att prata med människor som bär på berättelser från förr.
En annan bra källa är att kolla dödsrunorna i tidningarna. Förr kunde sådana vara både utförliga och personliga. Här i Jämtland har biblioteket i Östersund alla gamla lokaltidningar på mikrofilm. Det är bara att boka in sig och kika igenom gamla tidningar i jakt på sådant som kan vara intressant. Det är så roligt, timmarna flyger iväg när man sitter och skannar igenom tidningarna!
Så vad hittade jag då i dödsrunan från 1954 om min farfar? Jo, det här:
Han var i sin krafts dagar en skicklig hantverkare. Ovanligt vidsynt, intelligent och beläst omspände hans intressen ett vidlyftigt register. I det kommunala livet togs han i anspråk bland annat som ledamot i kommunalfullmäktige och folkskolestyrelsen och som revisor för kommunala kassor. Därjämte hade han tillhört en mängd kommittéer, där hans kunnighet och förmåga att snabbt få problemställningen klar, kom väl till pass.
Även om det med säkerhet är en del förskönande beskrivningar i sådana här levnadsteckningar, så blåser det ändå liv i en person man inte vet så mycket om. Dessutom får man andra matnyttiga uppgifter att bygga vidare på. Till exempel så kan jag nu gå vidare och kika i handlingar från kommunalfullmäktige. På den tiden var Myssjö en egen kommun och vad jag förstår finns allt sådant material sparat i Bergs kommuns arkiv i Svenstavik. Det blir något att suga tag i framöver.