Herregud de heter ju bara Eriksson och Hansson i den här släkten!
I min släkt är det helt sant och det handlar förstås om bruket av patronymikon, det vill säga att efternamnet kom av faderns förnamn. Som exempel kan ges att en lång radda i min släkt heter Hans Eriksson, Erik Hansson, Brita Hansdotter, Hans Eriksson (igen!) och så vidare.
I högre samhällsgrupper (förutom inom adeln där efternamnet alltid varit viktigt) blev det vanligt att använda släktnamn från 1700-talets mitt. Men inte förrän i början av 1900-talet blev det allmänt förekommande med släktnamn bland bönder och lägre samhällsskikt. Det kan exemplifieras av att min pappa Haldo, som var född 1923, fick efternamnet Hansson trots att det enligt tidigare bruk av patronymikon borde blivit Eriksson. När släktnamnen väl slog igenom i breda lager så behöll man ofta sitt son-namn.
En annan variant av efternamn som är intressant är gårdsnamn. Det har ju varit ett vanligt fenomen i till exempel Dalarna och lever väl i viss mån kvar där än idag. Då placerades gårdsnamnet före personnamnet, som till exempel Öst Per Persson, vilket då angav att han hörde till Östgården. Men en reflektion här är att gårdsnamnen varit oerhört viktiga också bland bondebefolkningen i Jämtland, antagligen viktigare än efternamnet (alla hette ju mer eller mindre likadant!). Jag presenteras allt som oftast, av den äldre generationen från bygden ska tilläggas, som Bodil i Hans-Ers. Det vill säga att jag hör till gården Hans-Ers och då förstår alla genast vem jag är. Det finns gott om människor som jag bara hört talas om som personer kopplade till en gård och knappt vet efternamnet på. Karin i Sjuls, Ulla i Burmans, Ellen i Bloms, Olle i Lars-Jons. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Bilden överst: Flygfoto från 1960 över gården Hans-Ers i Kövra.