Om att ha lite av rörelse i släktleden

Jag minns att min son vid ett tillfälle, när han kikade på min släktforskning, utropade: “Äntligen lite friskt blod utifrån!” Han hade då upptäckt en person som hade sina rötter i Stockholm.

För är det nåt man slås av så är det att min pappas släktgren knappt rör på sig. De gifter sig med nån i grannbyn, flyttar eventuellt till denna grannby, men mer än så är det inte. Det handlar om några få byar i närheten av varandra där personerna återfinns genom århundradena. Den längsta flytten är väl den som min farfars farfar och hans syskon gör, från Österåsen i Åsarna och det är ju inte särskilt långt bort.

Min son menade väl lite skämtsamt att vi skulle vara inavlade efter århundraden på samma plats, men faktum är att släkten knappt korsas i olika giften. Vilket väl måste sägas vara en bragd, det handlar trots allt om byar med rätt få invånare. Vid två tillfällen har jag sett att släkten korsats och då har de som gift sig varit fyrmänningar, vilket trots allt inte är särskilt nära släkt.

Maria Sofia Nyman. Stora Barnhuset Stockholm.

Vem var då den där personen från Stockholm? Jo, hon hette Maria Sofia Nyman och var ett hittebarn som mest troligt lämnats på trappen till Stora barnhuset i Stockholm, man gjorde ju gärna så om man inte ville hamna i rullorna med sitt namn. Därifrån kom barn, från och med 1785, att placeras ut i fosterfamiljer runt om i landet. Maria Sofia hamnade i Österåsen i Åsarna.

Bildkälla: Wikipedia. Stora barnhuset i Stockholm, den vita byggnaden i fonden, 1784.

Maria Sofia var född 1797 och kom till Österåsen när hon var 7 år gammal. För detta fick bonden som tog emot henne ett årligt underhåll på 8 riksdaler. I praktiken var det så att den familj som begärde minst pengar i underhåll fick överta vårdnaden av barnen. Det finns många berättelser som vittnar om att fosterbarn under den här tiden blev utnyttjade och fick arbeta hårt i sina fosterfamiljer. Hur det var för Maria Sofia är svårt att veta, men familjen hade inga övriga barn så kanske fick hon det bra och blev behandlad som en dotter i familjen? Man kan alltid hoppas.

I Österåsen träffade hon så småningom soldaten Hans Glansberg, min farfars farfars far, och gifte sig. Hur bra hon fick det med honom kan man fråga sig, för han var verkligen en riktig filur (om honom har jag skrivit mer här). Ett är säkert, fattigt hade de det. De hade många barn och står antecknade som utfattiga och försvarslösa i kyrkbok efter kyrkbok.

Bilden längst upp: En litografi av Jämtlandskonstnären Berta Hansson (älskar hennes bilder!) får illustrera de stackars föräldralösa barn som hamnade i eländiga fosterhem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *