Överallt omkring oss finns det historiska lämningar som vi inte reflekterar särskilt mycket över. Det kan vara ett stenröse, en milsten eller en fallfärdig lada. De har alltid stått där och då blir man ofta ganska blind för vad man ser. Ett exempel på sådan lämningar är de gamla vägarna som efter nya vägdragningar sakta växer igen och faller i glömska. De finns där man minst anar det och är man uppmärksam kan man se spåren av dem.
Uppe i byn i Kövra där jag är uppväxt, fanns en sådan ursprunglig vägsnutt strax bortom den nya vägen nedanför vårt hus. “Gau nea gammalvejn” kunde pappa säga om man skulle kika efter bär eller liknande. Jag undrar just om den lilla vägsnutten finns kvar idag? Jag misstänker att den är helt igenväxt.
Däremot finns den gamla ursprungliga vägen mellan byarna Kövra och Hallom kvar. Mest som två hjulspår, men ändå, den finns där! Jag har min sommarstuga där nere vid sjön så jag åker den vägen ofta, men annars är det nog inte många som tänker på att den finns där.
Den nuvarande infarten går, som vägarna ofta gjorde förr, rakt igenom en gård vilket gör att många nog missar den. Kanske rätt bra ändå. Har svårt att tro att livlig biltrafik rakt genom tomten skulle uppskattas.
När jag tittar på gamla kort så slås jag hur livligt trafikerad den här, idag rätt ensliga vägen, var. Människor som promenerar och cyklar, kanske på väg till mejeriet där till höger. Idag möter man knappt en bil och gör man det måste man nästan köra ut i åkern för att klara mötet. Däremot är det en och annan bybo från både Hallom och Kövra som använder vägen som promenad- och cykelväg.
Ett småfestligt exempel på vad som hände när man moderniserade och drog om vägarna var att tomterna blev rätt knepiga. Tomterna löpte ju längs den gamla vägen, vilket betyder att många i dag har en liten snutt mark på andra sidan den nya vägen. Tittar man på tomtlinjerna, så kan man alltså få en ganska bra uppfattning om vägsträckningen förr.
Gammalvejn mellan Hallom och Kövra, fotat från Hallomshållet med Hoverberget i bakgrunden.